Av John Grisham
The Whistleblower, 2016
Översättning Kjell Waltman
Albert Bonniers förlag, 2017
ISBN 978-91-0-016718-9, inbunden, 397 sidor
John Grisham har skrivit en väldigt lång rad böcker, thrillers, som rör sig kring amerikanskt rättsväsende. I den här är det dels hur personer som agerar visselblåsare för att avslöja missförhållanden inom rättssystemet kan få stora belöningar, miljontals dollar, dels hur erkända ursprungsbefolkningar (de som själva kallar sig indianer alltså) i mycket fungerar som en stat i staten med egna poliser och domare, och där bara FBI har rätt att ingripa. I reservaten kan de också driva kasinoverksamhet även om den stat där de bor (i den här boken Florida) inte annars tillåter det.
Huvudperson är en kvinnlig jurist som arbetar på Floridas justitenämnd, en myndighet som har tillsyn över domarna i delstaten. De är utredare, obeväpnade, men inga poliser. Deras vanliga ärenden är domare som blivit missbrukare, som inte klarar av jobbet, men nu har de fått ett tips: det finns en domare, en kvinna, som är genomkorrupt och samarbetar med en lokal men ganska stor maffia som lever på att förskingra pengar från kasinon och driver golfklubbar (tyvärr får man raskt en tanke på Mar-A-Lago), hotell, stripklubbar, dyra bostadsområden etc.
Tipsaren är livrädd, har ett antaget namn men lämnar in en formell anmälan, och har kontakt via ombud med en mullvad i den korrupta domarens närhet.
Krångligt? Jo, FBI kopplas så småningom in och utredningarna av den organiserade brottsligheten kommer att ta flera år.
Justitenämndens jurister är inte vana vid organiserad brottslighet, som dessutom har anknytningar till en liten lokal indianstam som driver kasinot allt till en början snurrar kring. De vet att de har farliga brottslingar i närheten men de jobbar ju bara på sitt vanliga byråkratiska sätt (till en början). Men det blir farligare, med mord, mordförsök och skrämmande advokater,
Det är som vanligt hos Grisham väl beskrivet alla juridiska svängar utan att backa för action här och var.
Personbeskrivningarna blir lite fyrkantiga, och den litterära upplevelsen är inte huvudsaken. Dessutom tycker jag mig minnas att hans första böcker var mer välskrivna. Nu blir det lite omtugg i onödan, lite väl utdraget ibland, men om det beror på att hans förlag struntar i finliret för han säljer ändå eller om han själv blivit så stöddig att han inte tänker någon peta i manuset vet jag inte. Oavsett så är det ändå lätt- och snabbläst trots de många sidorna, och det är de juridiska knäckfrågorna om modern maffia som är det intressanta.
LEIF-RUNE STRANDELL
John Grisham. Foto Bob Krasner