Av Stefan Hammarén
H:ström Förlag, 2017
ISBN 978-91-7327-239-1, 437 sid (stora)
Som när det gäller alla andra verk av Stefan Hammarén vet man aldrig vad man får när man öppnar boken. Man kan undra hur en text som denna ska tolkas, inte minst på grund av författarens egna (och egenartade) stavningsrekler och syn på syntax. Det troligaste är att det är bäst att låta bli. Dessutom är berättelsen tätskriven med fåtalig interpunktion på sidor som är dubbelt så höga som en vanlig bok. Har man aldrig läst Hammarén tidigare tar man sig för pannan och undrar vad fan den här karlen sysslar med. Driver han med oss? Troligen, men om man orkar ge sig i kast med innehållet är det en härligt ironisk drift om bokbranschens räknenissar och de självgoda författare som befolkar den.
Det handlar om en något nerdekad författare, alias Stefan Hammarén själv, som doftande av rakvatten och öl anställs i titelns loserförfattarfabrik med tvivelaktiga ägare. Han får jobbet efter att ha läst lite ur sitt gymnasiala, ogenomtänkta tycka-synd-om-mig-manuskript som han bara hunnit skriva lite på och hamnar i förlagets makalösa kontorslandskap där han får dväljas bland andra skribenter som mest röker och inmundigar alkoholhaltiga drycker om de inte ideligen försöker få omkull de kvinnliga varelser som också är anställda där.
Men det är ett tryggt arbete där ingen avkrävs att prestera – alltså motsatsen till hur vanliga författare har det. Ett Utopia där den ouppmärksamme dock hamnar i beroendeställning.
Hammaréns mycket speciella humor, satisriska ådra och sinne för form och ordning visar sig i hans beskrivningar av ett arbete som ofta handlar om omformning. Det som först verkar vara rent nonsens blir, om läsaren själv drar efter andan och tänker efter, någon att verkligen fundera över, ett slags socialt utrymme där koder och normer styr. Fast givetvis i en skruvad skrattspegel.
Finlandssvenska författaren, poeten och ljudkonstnären Stefan Hammarén är född 1963, bor i Sibbo och hans böcker, ett knappt 20-tal, är huvudsakligen utgivna i Sverige. Men även i sitt hemland har han uppmärksammats. Häromåret tilldelades han Langmanska kulturfondens pris för finländska författare. Han debuterade med boken Med en burk sopp 2001 något som följts av både dikter och prosa som brukar beskrivas som egocentriska, surrealistiska och innehållande alkemisk sexualmystik. Hammarén har också fungerat som kritiker i Tidningen Kulturen, Gefte Dagblad och Ny Tid.
PER MAGNUSSON