Av Danilo Kis
Lauta i oziljci, 1994
Översättning från serbiska av Elisabeth Knutsson och Boris Micánovic´
Rámus förlag, 2017
ISBN 978-91-86703-69-1, inbunden, 195 sidor
Några av bokens sex texter är jagberättelser som t.ex. titelnovellen Lutan och ärren. Det är en för denne serbiske författare (1935–1989) typisk text med ett vardagligt anslag. Det är en fulländad och fullbordad novell, som börjar med att jaget efter flera års bortovaro tittar in på författarklubben i Belgrad. Någon påminner honom om den gamle mannen Nikola och han får veta att denne nyligen gått bort. Titelns luta var Nikolas och ärren hans hustrus. Hos honom och hans svårt sjuka hustru bodde jaget några år som ung student och fick del av deras eländiga och svåra liv men också av deras värme och omsorg.
Det mänskliga lidandet i dess många former liksom flykt, exil, terror och död finns alltid närvarande i författarens skrifter. Hans föräldrar mördades i Auschwitz, men räddade troligen sin son genom att döpa honom i den serbisk-ortodoxa kyrkan.
Hans stil är pregnant och klar, men innehållet kräver mycket av läsaren. Fakta och fiktion slingrar sig som den täta cigarettröken i Belgrads alla krogar.
Just om titelnovellen skriver han dock i ett efterord: ”I denna berättelse har jag, under påverkan av Truman Capote, försökt att på mitt eget sätt närma mig den litterära genre som kallas ´dokumentärroman´, där fantasin roll är reducerad till ett minimum och fakta är allt.”
Denna lilla eleganta volym med en handfull noveller eller snarare texter återfanns i hans efterlämnade skrifter. De är skrivna under åren 1980–1986 och skulle ha publicerats i novellsamlingen De dödas encyklopedi, på svenska 1988, men så blev inte fallet. Boken avslutas med belysande kommentarer till varje text, ja det kan rentav vara en fördel att börja där.
BERIT ENGDAHL