Kampanjen Metoo visar hur spritt det är med sexuella trakasserier och sexuellt våld. Vi vill understryka att vi på inget sätt vill förminska problemen, men författaren till nedanstående lilla berättelse skrev den efter att ha upplevt en liknande diskussion. Tillvaron bjuder ibland på överraskningar.
Redaktionen
Novell av LARS LUNCH (pseudonym)
Fackordföranden satt vid sitt skrivbord och kände som vanligt en lätt huvudvärk när han tog fram pärmen med aktuella ärenden. Både personalchefen och hans styrelsekamrat jämställdhetsombudet hade uppmärksammat honom på ett ärende med sexuell kränkning som en anställd berättat om.
Hon hade allvarliga anklagelser mot sin chef.
Fackordföranden kände förstås alla inblandade, större var inte företaget. Han kunde alldeles inte begripa vad som hänt, den anklagade chefen var så vitt han visste en lyckligt gift tvåbarnsfar med hittills goda relationer till sin personal. I arbetsmiljöundersökningen som gjordes förra året hade just den chefen kommit ut bäst bland cheferna i uppskattning av sina underställda. Bara någon enstaka hade rankat honom lägre – kunde det vara samma person som nu anmält honom? Det visste han inte, fullständig anonymitet var utlovad och det hade man hållit.
***
Naturligtvis, och därav huvudvärken, måste saken utredas och åtgärder vidtagas. Det var så sent som för två år sedan som företaget fått en skriftlig jämställdhetspolicy. Lyckligtvis var detta det första ärendet som byggde på den policyn. Det hade förstås varit uppe några gånger tidigare, men då alltid i samband med löneförhandlingarna när missnöjda klagat på orättvisor. Det hade dock varit svårt att statistiskt bevisa det eftersom de klagande var kvinnor som jämförde sig med andra kvinnor, vilket inte var så konstigt eftersom den överväldigande majoriteten av de anställda var kvinnor.
De män som fanns hade antingen samma lönenivå som kvinnorna eller avsevärt högre. Det förklarades av att de männen var chefer. De få kvinnliga cheferna hade inte klagat och fackordföranden undrade ibland över om det berodde på att de var nöjda med sin något lägre lön (och fann det naturligt – något som kunde få honom att grubbla över jämställdhetspolicyns verklighetsförankring) eller om de hade kämpat och misslyckats. Cheferna tillhörde ju ett annat fack och även om den fackliga samverkan var god hade han inte full insyn i de individuella löneförhandlingarna.
***
Huvudvärken tilltog. Han visste varför och var, i princip, överens med sin fru om att han måste dra ner på sitt fackliga engagemang. Och visst hade han gjort några försök att minska på insatserna, till exempel genom att försöka få någon annan att ta ordförandeskapet. Naturligt hade varit om jämställdhetsombudet, som var kvinna, hade haft uppdraget eftersom de flesta medlemmarna var kvinnor, men hon hade förklarat att ännu var jämställdhetsfrågorna så viktiga att hon hellre ville arbeta med dem. Vice ordföranden var också man och ännu mer pressad av både sin fru och sin chef att hoppa av. De övriga i den lokala styrelsen var varken tillräckligt intresserade eller kompetenta (erkände han bara för sig själv) för att ta uppdraget.
Bästa sättet att slippa huvudvärken nu var att ta ett resolut tag i kränkningsfrågan och bli av med den.
Så lätt är det förstås inte, det visste han. Den klagande tjejen var ung och välutbildad, gav ett både kompetent och säkert intryck, och han visste att hon inte skulle hålla tyst om saken utanför företagets väggar om man misslyckades att lösa detta.
***
Telefonen ringde. Det var den anklagade chefen.
Först lite småprat om fisketuren de hade gjort i helgen, sedan, naturligtvis, anmälan.
”Jag förstår ingenting. Jag har knappast ens pratat med henne annat än på gruppmötena, jag har berömt hennes arbete och varit tydlig med att vår relation är helt yrkesmässig. När Anna fyllde 50 var jag med hemma hos henne på efterfest, men det skulle jag ju aldrig våga med tjejen för då kunde hon missuppfatta vad jag menade. Hon är skärpt och kommer nog att gå långt men efter det här begriper jag inget. Vet du?”
Nej, han visste inte mer. Bara det officiella att hon var kränkt med sexuella toner, att hon behandlades annorlunda än övriga i gruppen.
Chefen bara ruskade på huvudet, det märktes till och med via telefonen. Han hade minsann satt en ära i att vara rättvis, inga gullegrisar, det hade han fått nog av när han var ung och ny på sitt första jobb.
***
Fackordföranden lade på luren och konstaterade att huvudvärken inte minskat.
Skulle han ta direktkontakt med personalchefen? Hon var den enda kvinnan i företagsledningen. Såg hon hårdare på sexuella trakasserier undrade han. Förmodligen, han visste att när han varit med på ledningens ölsittning efter möten så kunde herrarna kosta på sig en del skämt under bältet som hon tydligt inte var road av. Men några öppna protester hade det ju inte varit.
Hans funderingar avbröts av jämställdhetsombudet som verkade bekymrad. Utan ett ord lade hon jämställdhetspolicyn framför honom. Hon hade markerat ett stycke med överstrykningspenna:
Sexuella trakasserier och kränkning definieras ALLTID utav den som blir utsatt, eftersom en kränkning är en högst individuell upplevelse. Den som väljer att berätta om en obehaglig upplevelse skall därför alltid tas på största allvar och åtgärder ska omedelbart vidtagas.
”Ja?” undrade han.
”Jag har talat mer med henne” sade jämställdhetsombudet och såg ut som om hon också hade huvudvärk.
”Visst är hon kränkt enligt den här skrivningen.”
”Då måste vi vidtaga omedelbara åtgärder” sade ordföranden.
”Jo. Det vi ska säga till chefen är att han måste vara mer intresserad av henne, att han ska flirta lika mycket med henne som med de andra tjejerna, och damerna också förresten. Hon tyckte att det var mycket diskriminerande att den enda karln i närheten var uppenbart förtjust i alla andra fruntimmer oavsett ålder utom henne.”
***
Fackordföranden mindes jämställdhetskursen han gått på och samtalen med sin fru. Där hade man tydligt understruket att även lättare flirt kunde vara farligt; man visste ju inte hur det kunde uppfattas. Han hade funderat på att fråga hur det då kunde komma sig att arbetsplatsen var på näst högsta plats där man hittade sin partner. Men han hade inte vågat.
”Jaha, så då får vi be personalchefen att vidtaga åtgärden att uppmana ansvarig chef att bli mer flirtig..?”
”Ja, eller bli lika kallsinnig, eller vad du vill kalla det, mot alla damerna. Men då blir han ju lika tråkig som de flesta gubbarna här” svarade hon.
Fackordförandens huvudvärk lättade inte trots att de nu nått en lösning.