Av Pål Eggert
Swedish Zombie, 2017
ISBN 978-91-88185-35-8, 288 sidor
Pål Eggert, författare från Göteborg, har tidigare kommit ut med romanerna Ars moriendi, De döda fruktar födelsen och Borde vara död och hans nya Dödfödd anknyter till hans senaste utgåva. Han skriver i en socialrealistisk stil med drag av arbetarlitteratur (han är inte från Göteborg för inte) men här finns också den nya svenska fantasytrenden med nordisk mytologi och folksagor (Eggerts uppfinning gravrået som förtär människans ångest, skam och sorg tills hon inte orkar leva längre, folklorens skogsrå med den ihåliga ryggen och mylingen som är gengångaren efter barnet som mördats av sin mor innan det hunnit döpas)
Gravrået i denna berättelse heter Isa umgås med socialarbetaren Sebastian och Viktor som just kommit ut från fängelset och längtar efter att få bli fullvärdig medlem av ett kriminellt motorcykelgäng. Alla finns i kretsen kring de missbrukare och hemlösa som frekventerar boendet Lundbygården på Hisingen och som de flesta i den här historien har de haft svåra uppväxter. Nu hankar de sig fram i Sveriges andra stad där sexhandel och slaveri frodas och där trolldom har blivit en handelsvara bland många andra. Huvudpersonerna har alla anknytning till de märkliga forna varelser som gamla sagor förtalte om fast på ett moderniserat vis. Våld eller hot om våld är ständigt närvarande när spelet om vinster pågår i hemliga bordeller, hus där det spökar eller i stadens underjordiska gångar. Ingen tycks ha något värde, alla är försumbara.
Mitt i allt denna sociala misär luftar författaren sin avsky för den sorts sekteristiska religion som kräver underkastelse.
Det är en märkligt spretig bok, välskriven och med ett ärende som ibland verkar förirra sig åt olika håll innan det återvänder till utgångspunkten. Man kan kalla Dödfödd för en spänningsroman fast den är egentligen inte spännande hela tiden. Det mesta i romanen förefaller avsiktligt fast jag blir inte alltid klok på vad avsikten är.
Jag rekommenderar läsning med öppna sinnen.
ÅSA PETTERSSON
Pål Eggert. Foto Ola Kjelbye