Sic transit gloria mundi

En hyllad författares hastiga färd mot glömskan
Krönika av Kjell E. Genberg

Olov Svedelid (1932–2008) var en osannolikt produktiv och begåvad författare, född på Kungsholmen i Stockholm i en familj där fadern var timmerman. Han dog som mycket uppskattad storsäljare av kriminalromaner, ungdomsböcker, historiska romaner och mängder av noveller. Romanerna om snuten Roland Hassel filmades liksom flera av de om advokaten Samuel Rosenbaum. Det har inte ens gått tio år sedan han avled och om man nu frågar yngre deckarläsare vad de tycker om hans böcker får man nara tomma blickar till svar.

Sic transit gloria mundi – så förgås världens härlighet.

Men måste förgängelsen gå så fort?

Den frågan ställer jag mig som Svedelids mångårige vän och kumpan i deckarsvängen. Världen behöver påminnas om honom och om allt han skrev.

Egentligen hade Olov Svedelid tänkt bli något betydligt ”finare” än deckarförfattare. Som finnig yngling (något han berättat om i biografin Världen som var Kungsholmen, Forum 1993) planerade han att med sitt skrivande revolutionera människans syn på världen. Han skickade några alster till olika förlag och till den tidens tongivande kulturtidskrift BLM. Men människorna förändrades icke och han refuserades.

1954 gifte han sig med Elli Björkén som tröttnade på hans klagomål över att hans manus ständigt kom tillbaka. Hon föreslog honom att överge världsförbättrandet och skriva deckare i stället.

Han funderade länge på det men kom inte till skott förrän han hade flyttat till Skåne där Skånska Dagbladet anställt honom som journalist. Där skrev han nöjes- och kulturartiklar, förutom att han var tidningens reklam- och PR-man, och där författade han sin första deckare, en roman som hette Döden tystar mun. Den handlar om den lyckligt gifte nöjesjournalisten Ralf Krook, modellerad efter Alf Montan på Expressen. Enligt Dasts förste redaktör Hedman-Morelius kom boken först ut på förlaget Futurum, men den upplagan lär enligt honom ha makulerats, en uppgift som Svedelid själv dementerade och hänvisade till att det gick att köpa boken på antikvariat utan att bli ruinerad.

Emellertid flyttade Krook till Kristallförlaget (där författaren hade egna intressen) och där utkom En säljare är död, Samtal från en död, Skål för döden samt den fristående Döden fyller hundra. I sista boken om Krook fick hjälten flytta till huvudstaden, för det gjorde författaren själv. Böckerna återutgavs i början av 70-talet av Forum, något Olov ångrade.

– Så där skulle jag aldrig skriva i dag, förklarade han. Usch, så förnumstig jag var.

Trots förnumstigheten fick Samtal från en död hedersomnämnande av Expressens Sherlock-jury.

Flytten till Stockholm blev något av ett lyckokast för Olov. Där stretade han vidare som journalist, nu åt featureavdelningen på Hemmets Journal.  Han hade goda kontakter inom polisen och mer eller mindre bodde på olika rotlar under en period för att verkligen insupa miljön och grundligt lära sig rutinerna. Detta fortsatte han med under hela livet, det var nödvändiga fortsättningskurser, vilket behövdes eftersom myndigheten omorganiserades med jämna mellanrum. Han kom att specialisera sig på Spaningsroteln där han placerade sig huvudperson kriminalinspektör Roland Hassel i boken Anmäld försvunnen som genast slog och utgivningsåret 1972 belönades med Expressens deckarpris Sherlock. Inte nog att den – resten av Hassel-serien – uppskattades av läsare och ofta också av kritiker, till och med poliser, som inte brukar gilla polisromaner, tyckte om dessa hårdkokta procedurberättelser.

Hans böcker såldes i stora upplagor, alla utom Guds rötter från 1976 som av någon anledning bara utkom häftad.

1970-talet var en tid när deckarförfattare och deras läsare hade en mer eller mindre kärleksfull kontakt. Detta skedde i olika föreningar. I Stockholm bildades Sällskapet Deckarvännerna för sådant utbyte och lite mer internt kom Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS) till. Den senare innehöll kamratligt och lekfullt inställda deckarförfattare som Jan Eric Arvastson, Ulf Durling, Jan Olof Ekholm, Jan Ekström, Kjell E. Genberg, Tage Giron, Anders Mathlein, Carlösten Nordmark, Uno Palmström, Sven Sörmark och Ulla Trenter. Olov Svedelid blev – förstås – ordförande och han var också djupt inblandad i Deckarvännerna. I de halvdanska delarna av vårt land fanns Skånska Deckarsällskapet och de olika sammanslutningarna hade ett gott samarbete. Olov var också engagerad i Svenska deckarakademin, där han under en period var preses och belönades 1977 när akademin utsåg hans Betongrosorna och de falska nycklarna till det årets bästa barn- och ungdomsdeckare. Tio år senare utsågs hans bok Barnarov till bästa svenska kriminalroman och 2007 utsågs denne kriminalromanens svenske nestor till Grand Master.

FKIS upplöstes först år 2003 efter att i 27 år – alla under Olovs milda styre – ha åkt land och rike runt (ibland längre än så) och föredragsvis och via sketcher gjort reklam för egna och ibland andras böcker, bjudit bokhandels- och biblioteksanställda på evenemang och mat lagad av Ulla Trenter. Föreningen försörjde sig på att skriva noveller till dags- och veckopress, ge ut novellsamlingar och under många år på bokmässan öka sin popularitet genom att lotta ut ansenliga mängder pocketböcker.

Att föreningen lades ner berodde på att liemannen skördade alltför många av dess medlemmar men föreningsmänniskan Olov Svedelid förnekade sig inte. Under sina sista år bildade han, Bertil Falk och Kjell E. Genberg den lilla gruppen med det självironiska namnet Novellmästarna som fortfarande existerar, ger ut novellsamlingar och delar ut den obskyra utmärkelsen Oliver Twist-priset till sådana som gjort sig förtjänta av det. Olov var också aktiv medlem i Stallbröderna, Pilsnerfilmsällskapet och Erroll Flynn-sammanslutningen Friends of Flynn.

Olov menade att han lärt sig skrivandets konst tidigt genom att läsa böcker i skenet från ficklampan hopkrupen i kökets vedlår i hemmet på Kungsholmen. Det gav honom en förståelse för världen och en stor spännvidd där samhällsengagemanget var framträdande. Han sade ofta att han skrev för att roa men var inte missnöjd om hans böcker också oroade och engagerade läsarna. Och tittarna, lyssnarna. Han skrev inte enbart böcker utan också för filmen (första rullen var Smutsiga fingrar som kom 1973), för scenen, teve och radio.

Det krävs arbetsdisciplin för att klara allt detta. Men det hade Olov. Han klev upp före sex varje morgon för att på slaget sex sitta vid datorn. Där arbetade han i två timmar fram till frukost och tidningsläsning. Sedan följde administrativt arbete (statsmakterna kräver detta av författare, som i deras akter är att jämställas med ABB eller Volvo) och ytterligare författande fram till elva då lunch tilläts. Sedan blev det datorn igen och den stängdes sällan av före elva på kvällen. När han kände att trycket blev för hårt flyttade han skrivandet till sin författarlya i Nice på Franska Rivieran.

Hassel kom att bli ett begrepp i svensk kriminallitteratur under Olovs aktiva år. Han är veterligen den ende stockholmske kriminalpolis som återuppstått från de döda. Dessutom är han troligen den som misshandlats mest av sin upphovsman. Han har varit svårt alkoholiserad men rest sig, lidit illa av brusten kärlek (men det reder också upp sig emellanåt) och blivit misstänkt för mord i tjänsten. Att Hassel och hans kolleger (där nu pensionerade Ruda är skarpt tecknad) slog an en sträng bevisas kanske av att det blev en hel dekalog filmer om kriminalinspektören. Mot slutet av serien fick Roland jobb hos Interpol och vistades alltmer i utlandet.

Om man läser böckerna i svit (vilket verkligen tar tid) får man en ganska god uppfattning om hur samhällsklimatet i Sverige hårdnat. Anmäld försvunnen var trots sin tuffhet en relativt snäll roman. Numera är tonen rå och knappt ens hjärtlig. Svedelid själv anser att hans skildringar smittats av tidsandan. I dag finns oerhörda penningsummor i omlopp och girigheten har fått ett starkt grepp om de flesta människor. Det ger en känslokall och brutal brottslighet. Vidare är polisen underbemannad och pressas hårt, åklagarna hinner inte med och rättsväsendet i stort borde reformeras. Men Svedelid var till skillnad mot exempelvis Sjöwall & Wahlöö envis i sin uppfattning om att Sverige i stort hade en bra polis.

Han visste en hel del om rättsväsendet efter att ha skrivit romaner ihop med kändisadvokaten Leif Silbersky (bilden till höger). Först handlade böckerna om just denne advokat (Mord, bäste broder!, Anbud från döden och Döden skriver brev), men sedan hittade de på en figur som kommit att bli ett begrepp, han också, nämligen den urgamle, judiske advokaten Rosenbaum. Även denne figur filmades för TV där han gestaltades av en aning för välmående Erland Josephson (1923–2012, bilden til vänster).

Olov har samarbetat med fler än Silbersky. Tillsammans med Albert Bonnier kom han 1990 ut med 24 timmar och med Ulf Adelsohn Priset för ett liv året efter. 1974 gav Lindqvist Förlag ut boken Gräv i sand, där det stod Iwan Hedman på omslaget. Men det är Olov Svedelid som skrivit den efter en idé av Hedman-Morelius. Han skrev också Olle Möllers memoarbok Jag är oskyldig som kom på Kristall-Förlaget 1976.

En annan ”pseudonym” är Martin Frost. Svedelid ville göra ett försök att skriva en internationell thriller och 1975 kom Farväl, mr President. Försöket följdes aldrig upp. En kuriositet är väl boken Concept på villovägar från 1977. Det är en pocket som kom ut i syfte att göra reklam för Hanser, Larsson Röstlund AB och den uppges vara volym 9 i serien ”Philosophy of Concept”. Men några åtta tidigare volymer lär ingen hitta. Tillsammans med polismannen Paul Haglind skrev han faktaboken En människa försvinner som kom 1977 och i boken För nöjes skull tecknade han ned nöjeskungen Hasse Wallmans berättelse om 40 år i branschen.

Olov författade också en stor mängd noveller i sina dagar, varit med i åtskilliga antologier, men själv har han bara gett ut två egna novellsamlingar, Giftiga karameller och Öden på hotell som utspelar sig helt i St Petersburg.

Ungdomsböcker har det också blivit ganska många. Serien om Betong-Rosorna var på sin tid mycket populär liksom de historiska ungdomsromaner som kommit genom åren. Olov Svedelid var oerhört road av och kunnig i historia (vilket inte minst märks i hans historiska romaner för vuxen publik). Ett bevis för kunnandet är hans lärobok Svedelids historia i tre delar för mellanstadiet. I böckerna skriver han – lättläst som alltid – om både krig och kungar, men också om människornas vardag i en svunnen tid.

I dessa romaner berättade han ofta om händelser på landsbygden – i verkliga livet avskydde han landet på ett sätt som bara en betongros från Kungsholmen kan. Hans uppfattning om landsorten står klar om man läser följande citat ur Mordisk resa genom Sverige (Olov skrev första kapitlet i en stafettdeckare av Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm) där han låter kommissarie Holgersson ge uttryck för vad man kan förmoda egna känslor:

”Mina böjelser är inte perverterade, mumlade Holgersson. ”Men för all del, lika bra att pröva en norrlandsbacke så man får det gjort. Ungefär som att äta palt. En gång och aldrig mer.”

Själv sa Olov: ”En halv dag på landet räcker för mig, om jag har ett ärende. Det är städer som gäller. London, Paris och New York kan gå an, men inte går de upp mot Stockholm och Gamla Stan.”

Under 80- och 90-talen förstärktes Hasselböckernas popularitet genom att hans bedrifter gestaltades i tio TV-filmer och en långfilm för bio, Förgörarna, alla med Lars-Erik Berenett (1942–2017, bilden till höger) i huvudrollen som Roland Hassel. Filmen Privatspanarna har till skillnad från de föregående filmerna inte någon av Svedelids böcker som förlaga. I juni i år meddelades att en ny TV-serie i tio delar om Hassel från streamingtjänsten Viaplay är på gång. Den produceras av Henrik Jansson-Schweizer och Morgan Jensen och Hassel ska spelas av Ola Rapace (bilden till vänster). Jag tror det när jag ser det.

Några år in på 2000-talet drabbades Olov Svedelid av en underlig sjukdom. Alla muskler började värka och det var knappt han kunde stå på benen. Under fyra månader låg han under läkarlupp, men i sann svedelidsk anda var det onda ett mysterium. När jag besökte honom i hans ”arbetsrum” på Karolinska sjukhuset trodde jag att han bara var överansträngd, något han förnekade eftersom ”man kan inte bli överansträngd av att syssla med sådant som bara är roligt”. Som den arbetsmyra han var trotsade han cancern som angripit käken, visade kroppen att det var han som bestämde och lämnade sjuksängen.

Tyvärr måste han återvända till sängen. Cancern och kanske också det hårda arbetstempot tog sin tribut. Den 22 september 2008 dog Olov Svedelid utan att likt sin hjälte Roland Hassel återuppstå från de döda.

Om rubriken: Från början och fram till 1963 lydde frasen Pater sancte, sic transit gloria mundi [Helige fader, så förgås världens härlighet] när den nyvalde påven steg in i Roms Peterskyrka för första gången och behövde påminnas om sin dödlighet.

Serien om Roland Hassel:

• Anmäld försvunnen (1972) (filmatiserades år 1986)
• Svarta banken 1973 (filmatiserades år 1992)
• Beskyddarna 1974 (filmatiserades år 1986)
• Vapenhandlarna 1975
• Guds rötter 1975
• Slavhandlarna 1979 (filmatiserades år 1989)
• Säkra papper 1980 (filmatiserades år 1989)
• Glitter 1981
• Terrorns finger 1982 (filmatiserades år 1989)
• Botgörarna 1983 (filmatiserades år 1992)
• Offren 1984 (filmatiserades år 1989)
• Barnarov 1987
• Gengångarna 1988
• De giriga 1989 (filmatiserades år 1992)
• Facklorna 1990
• Utpressarna 1991 (filmatiserades år 1992)
• Plundrarna 1992
• Förgörarna 1993 (filmatiserades år 2000)
• Förfalskarna 1994
• Piraterna 1995
• Dödens medicin 1996
• Domens dag 1998
• Dödens budbärare 1999
• Rovriddarna 1999
• Hassel och jakten på lilla Mona 2001 (novellsamling)
• Nödens handelsmän 2002
• Främlingarna 2003
• Hassel och Osiris hämnd 2003 (novellsamling)
• Död i ruta ett 2004

Serien om advokat Samuel Rosenbaum (skrivna tillsammans med Leif Silbersky)

• Sista vittnet 1977
• Straffspark 1978
• Bländverk 1979
• Målbrott 1980
• Dödens barn 1981
• Dina dagar är räknade 1982
• Ont blod 1983
• Villfarelsen 1984
• Villebrådet 1985
• Bilden av ett mord 1986
• Narrspel 1988
• Sprängstoff 1989
• En röst för döden 1990
• Döden tar inga mutor 1992
• Svart är dödens färg 1993
• Skrivet i blod 1994
• Den stora tystnaden 1995
• Gå i döden 1996
• Mördaren har inga vänner 1998
• Den sista lögnen 2000
• Upplösningen 2002
• Hämnden är aldrig rättvis 2006

Ungdomsserien om Betongrosorna:

• Betongrosorna och de falska nycklarna 1977
• Betongrosorna och centrumligan 1978
• Betongrosorna och bränderna 1979
• Betongrosorna och damen som försvann 1981
• Betongrosorna och den stora stölden 1982
• Betongrosorna och postrånet 1983
• Betongrosorna och hotelsebreven 1986
• Betongrosorna och bedragaren 1988
• Betongrosorna och det hemliga märket 1992
• Betongrosorna och de falska sedlarna 1994

Fristående romaner:

• Döden tystar mun (1964)
• En säljare är död 1967
• Samtal från en död 1970
• Skål för döden 1971
• Döden fyller hundra 1972
• Mord bäste broder 1974 (tillsammans med Leif Silbersky)
• Gullmans 1975
• Anbud från döden 1975 (tillsammans med Leif Silbersky)
• Döden skriver brev 1976 (tillsammans med Leif Silbersky)
• Lurad 1977
• En människa försvinner 1977
• Concept på villovägar 1977
• Jag kommer och hämtar dig 1977
• En man i huset 1978
• Striden vid ringmuren 1978
• Kejsarbrevet 1979
• Mor är ingen häxa (1979)
• Sommaren med pappa 1980
• Gift med en skugga 1981
• Den gyllene kedjan 1981
• Hemligheten 1981
• Historia 1981 (tillsammans med Anders Salomonsson)
• Återtåget 1981
• Bränn borgarna 1982
• Fripassageraren 1983
• Slottet brinner 1984
• Schahens miljarder 1985
• En Dufva i Stockholm 1986
• Jagad! (1986)
• Störta tyrannen 1988
• Svik oss inte 1989
• 24 timmar 1990 (tillsammans med Albert Bonnier Jr)
• Köp rosor 1990 (tillsammans med Åsa Billquist-Roussel)
• Idrotten blev mitt liv 1991 (tillsammans med Gunnar Lundström)
• Priset för ett liv 1991 (tillsammans med Ulf Adelsohn)
• Skjut kungen 1991
• Inte ska du gå arbetslös 1992
• Och tiden den stod stilla 1992 (tillsammans med Leif Silbersky)
• Världen som var Kungsholmen 1993
• Bära eller brista 1993
• Öden på hotell 1994
• Den onda makten 1995
• Vinnarna 1995 (tillsammans med Gunilla Haglundh)
• Det sjunde sinnet 1996
• Giftiga karameller 1997
• För nöjes skull 1998 (tillsammans med Hasse Wallman)
• De mystiska grannarna 1998
• Bosse i storskogen 1998
• Schysta killar 1998
• Uppror 1999
• En Humbla på haven 1999
• Men bräcklig är lyckan 1999
• Mitt namn är Eduard Braun Hitler 2000
• Catarina och kärlekens pris 2000
• Reseliv 2000
• Viskningar och skrik 2000
• Alla är vi invandrare eller utvandrare 2000
• Pappa är livrädd 2000
• Catarina och tsaren 2001
• Strömkantring 2001
• Branden 2001
• Catarina i slavarnas rike 2002
• Max Mikkel och slottets hemlighet 2002
• Stormen 2002
• Berättelsen om Catarina 2003 (Samlingsutgåva av En Dufva i Stockholm, En Humbla på haven och Catarina och kärlekens
• pris)
• Ön 2003
• Catarina i nya världen 2003
• Catarina – En okuvlig kvinna 2004 (Samlingsutgåva av Catarina och tsaren, Catarina i slavarnas rike och Catarina i Nya
• världen)
• Catarina och silvervägen 2004
• Max Mikkel och de döda fåglarna 2004
• Mannen med två ansikten 2004
• H.C. Andersen och djävulens advokat 2005
• Kungens spion 2005
• Greta Garbo och den döde mexikanen 2007
• Riden av maran, besatt av demoner, helad av änglar 2008 (självbiografisk)
• Älskade Stockholm 2009 (utgiven postumt)

Vidare medverkade Olov Svedelid i otaliga novellantologier, många av dem utgivna i samarbete med Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm och Novellmästarna.