Av Jo Nesbø
Tørst, 2017
Översättning Per Olaisen
Albert Bonniers förlag, 2017
ISBN 978-91-0-016713-4, inbuden, 585 sidor
En Harry Hole-thriller står det på omslaget. Harry är inte längre aktiv polis utan lärare på Polishögskolan. Dessutom nykter och lycklig, och det är han förstås orolig för. Sådant kan väl inte vara för evigt.
Ett problem är hustruns väldiga huvudvärk, och den blir allt sämre och hon tas till sjukhus och försätts i koma medan läkarna försöker komma underfund med vad hon har drabbats av.
Och Harry kallas in av poliserna, för Oslo har drabbats av en mördare som tycks vara vampyr, som biter ihjäl sina offer med speciella japanska järntänder, ett fasaväckande lösgarnityr. Finns vampyrister? Är det blodet som lockar dem?
Oslos polismästare har fått veta att han kanske kan bli justitieminister, och han inser att då måste den här mördaren fångas.
Harry ska, tillsammans med en liten utvald handplockad skara, tänka i andra banor än vad de ordinarie kriminalpoliserna gör, men i samarbete, inte i konkurrens.
Men Verdens Gangs kriminalreporter får alltför mycket information från någon inom polisen (och vi läsare vet redan från början och utredarna ganska snabbt vem det är).
Harry kan inte låta bli att tacka ja till jobbet för han känner (det känns en hel del i den här boken) att mördaren, vampyristen, kan vara den som han misslyckades med att ta för några år sedan.
Så även om detta handlar om en seriemördare, vi följer polisernas utredning, är det mindre en deckare än en thriller. Delvis beror det på att vi både får följa mördaren och hans offer, och på att denne blir identifierad ganska tidigt i berättelsen.
En gåta finns kvar mot slutet: är mördaren ensam eller finns fler inblandade?
Det är spännande, ibland olidligt spännande, men mest för att man oroar sig för de olika inblandade personerna. Skall Harrys hustru klara sig? Hur blir relationerna mellan fäder och söner, mellan kolleger, mellan gifta män och älskarinnor?
Och: finns vampyrister? Författaren tycks ha läst in sig ordentligt på ämnet. En vampyrist är alltså inte en vampyr, utan en som beter sig som en. Inget övernaturligt alls.
Författaren är mästare på vändningar, där en ny liten detalj pekar åt nya håll. Läsaren luras än hit än dit, och Harry säger till sig själv: Vi blir alla lurade till slut.
Så är det, och det är bra. Mindre bra att författaren inte lyckats banta sin fabuleringsförmåga, det skulle kunna vara en betydligt tätare bok, utan en del transportsträckor (som dock alla är välskrivna).
Men det bör inte avskräcka alla Harry Holes fans (det här är den elfte boken). Inte heller den som vill lära känna honom, det går bra att njuta av denna utan förhandskunskap.
LEIF-RUNE STRANDELL
Jo Nesbø. Foto Thron Ullberg