Av Katia Wagner
Natur och Kultur, 2017
ISBN 978-91-27-14506-1, 265 sidor
Helt plötsligt uppenbarade sig pojkar och unga män från Afghanistan och Nordafrika i Sverige, tonåringar och yngre som tillbringade sina liv på storstädernas gator och sov utomhus. Det kunde inte tolereras i det ordentliga Sverige. I Malmö observerade två ordningsvakter en mycket ung grabb som de tyckte uppförde sig misstänkt på stadens järnvägsstation. När de grep honom gjorde han motstånd varför de tryckte ner honom på stengolvet. Händelsen filmades och människor upprördes över vakternas brutalitet mot en vettskrämd pojke som skrek och grät och bad till sin gud. I media debatterade dessa utsatta tills allt plötsligt vände 180 grader och de afrikanska unga männen beskrevs som ett hot mot riket.
Pojken i Malmö visade sig heta Amin och var elva år gammal. Han kom till Sverige efter att ha försörjt sig som ficktjuv i Paris. Här hamnade han och hans kamrater i en skuggvärld fylld av droger och kriminalitet där det handlar om att överleva. Inte minst attackerna från ”rättrådiga” män som försökt klubba ner dem med påkar.
Journalisten Katia Wagner, som för tidigare sociala reportage belönats med Guldspaden och Wendelapriset, följer i denna bok poliserna Christian Frödén och Mikael Lins som bestämt sig för att ta reda på varifrån dessa utsatta ungdomar kommer, vilka de är, undersöka deras värld och värderingar samt få omvärlden att uppmärksamma deras situation. Grundtanken är att dessa snattare, tjuvar och narkotikabrottslingar faktiskt bara är barn som själva exploateras och utsätts för brott.
Myndigheterna har konstaterat att knappt några av de nordafrikanska barnen har skäl nog att få asyl i Sverige. Eftersom många av dem tycks komma från Marocko har man försökt förpassa dem tillbaka dit men hemlandet vill inte ta emot dem eftersom de saknar identitetshandlingar.
Det gör att delar av Wagners redogörelse andas uppgivenhet. Beskrivningen av poliserna Frödéns och Lins försök att ordna avgiftning och platser för dem på ungdomshem tycks vara ett sisyfosarbete eftersom pojkarna rymmer (en del försvinner för gott och ingen tycks bry sig om det), begår nya brott ofta i påtänt tillstånd. Andra poliser ser ner på deras engagemang som knappast kan räknas som riktigt polisarbete trots att det är brottsförebyggande.
Men det finns också ljusglimtar. Amin från Malmö-händelsen hamnar på ungdomshem där han först stretar emot men sedan lär sig både läsa och skriva och säger sig vilja utbilda sig till bilmekaniker så han kan försörja sig när han återvänder hem.
Katia Wagners bok är metodiskt skriven och bygger, så vitt jag kan förstå, på grundlig journalistisk research.
PER MAGNUSSON
Katia Wagner. Foto Ren-Schulthoff