Av Thomas Sjöberg
Lind & Co 2013
ISBN 978-91-7461-203-5, 385 sid
På sätt och vis känns det befriande att läsa en historia inom tjocka pärmar om dämonregissören Bergman där det är långt mellan superlativen. Här presenteras hela kulturlivets Ingmar som en jädrans typ, en skitstövel som struntade i de barn han fick med alla kvinnor han ständigt gifte sig med och ständigt bedrog.
Min nu avdöde vän filmregissören Arne Mattsson skulle absolut ha hållit med om allt elakt Sjöberg skriver. Själv hade han tänkt kalla den självbiografi som aldrig blev skriven för I skuggan av en skitstövel.
Naturligtvis har Bergmans advokater redan börjat hacka på Sjöbergs bok, mest för att den underlåter att skriva om den store regissörens filmer och scenuppsättningar. Men redan bokens undertitel – en berättelse om kärlek, sex och svek – torde tala om att avsikten är en annan. I de flesta av sina biografiska verk (om Carl XVI Gustaf, porrkungen Milton, Ingvar Kamprad och barnflickan i Knutby) har han haft sin egen agenda.
I den mån det finns en alternativ sanning har Sjöberg varit mån att leta och hitta den. Här handlar det om att visa på att Bergmans ”sanningar” i de egna böckerna och de som skrivits om honom av devota vänner i stället varit försköningar och ibland rena lögner. Nu kan ju också glömska stå för en del av skulden. Inget förgyller det förflutna så mycket som ett dåligt minne, skrev John Steinbeck en gång.
Här har konsten underordnats det som tydligen varit den kreativa drivkraften. Bergman – vår dalahäst på jorden – krävde nya förälskelser för att fungera i det konstnärliga arbetet. Den kreativiteten dödades när barnskriken kom.
När dessa barnskrik hördes var huvudpersonen ofta på väg mot en ny påsättning.
Kommer då Sjöbergs bok att höja ramaskrin över det avlånga landet och den allt varmare jorden. Knappast. Mycket av det som står i boken har varit i säck innan det kom i påse,kanske inte så detaljerat utskrivet och så väl formulerat som Sjöberg fått till det, men dock.
KJELL E. GENBERG