Av JEAN BOLINDER
I Iwan Hedman-Morelius standardverk Kriminallitteratur på svenska (s 202) finns en trespaltig bild han tagit på Deckarakademins höstmöte på Hotel Reisen i Stockholm 1975. Världens just då främsta deckarförfattare Patricia Highsmith var hedersgäst och omges av förlagsdirektör Åke Runnquist och mig. Bakom mig syns Jan Ekström – Sveriges bästa Låsta-rummet-författare.
Ivan Hedman dog förra året och av dem som avbildats lever bara jag! Nog känns det som iskall snålblåst att vara ensam kvar …
Min största deckaridol Patricia Highsmith intervjuades några år senare på ett slott i Frankrike, där hon bodde med ett gäng katter. Hon frågade intervjuaren om han var från Sverige och han svarade “Ja”. Enligt vad som rapporterats sade hon då: “Hälsa i så fall till Jean Bolinder!” Detta är nog det stoltaste jag är för …
Åke Runnquist gick ur tiden 1991 och Patricia Highsmith 1995. Föra året dog fotografen Iwan Morelius och nu i slutet av sommaren författaren Jan Ekström. Samtliga har gjort stora insatser för kriminallitteraturen men förmodligen är de alla, utom Patricia Highsmith, snart glömda.
Iwan Hedman är en av de snällaste människor jag träffat. Det ledde till att hans recensioner alltid blev så positiva att de inte togs på allvar. “Det här är den absolut bästa bok jag någonsin läst, och det gäller för övrigt alla böcker jag någonsin läst!” parodierade jag honom en gång.
Det var Iwan som 1968 startade deckartidskriften DAST som blev världens äldsta innan den övergick till att bli en nättidning. Som sådan existerar den än i dag. Jag har en komplett samling av DAST. Den inleds med några stencilerade blad: “Till er som älskar bra och spännande böcker!”.
Högst orättvist drabbades Iwan av sorger. Med sin andra hustru flyttade han till Spanien och gav ut DAST därifrån. Det blev det en massa strul med datorer och distribution. Kämpen Iwan gjorde allt för att få bladet att fortleva, bl a fotograferade han den lokala postpersonalen på ett nummer. Tanken var väl att omslagsfolket skulle bli så smickrade att de lade på en massa extra kol när de distribuerade magasinet.
Så blev det nog inte och DAST stod inför sin död när den räddades och drevs vidare av Kjell E Genberg.
Ett annat storverk Iwan signerade var hans Kriminallitteratur på svenska, som kom i ett par upplagor och även efter några år i en kompletterande del. Han valdes in i Deckarakademin och fick pris för sin bibliografi.
“Disponenten är därnere. I kistan. Han ligger vit och död i ålkistan och ögonen stirrar rakt upp i evigheten. Och vet du vad han har om halsen – som en snara? En ål – faen Ulla – en ål.”
I Ålkistan (1967) av Jan Ekström är det stora mysteriet det att nyckeln till den låsta ålkistan i Nissan ligger i den inlåste och döde disponentens ficka. Det är sannerligen ett verkligt låsta-rummet-mysterium och som sådant odiskutabelt det mest kluriga på svenska språket.
Jan Ekström var mycket olik Iwan Hedman-Morelius men en egenskap hade de gemensamt: Vänligheten! Jan blev nästan 90 år. Han och jag hade kontakt de senaste åren. Bl a har jag av honom fått en originell julhälsning. Det är en klurig och djupsinnig novell Uniformen tryckt i endast 150 ex “till nära vänner och några andra som jag tycker om”.
“Bort gå de,
stumma skrida de
En efter en till skuggornas värld”
skriver Heidenstam i Gustaf Frödings jordafärd. Men Fröding är inte borta i skuggornas värld. Han lever på ett sätt som man knappt kunde drömma om när han verkligen levde. Hans Strövtåg i hembygden spelas t ex på svensktoppen med allt vad det innebär av exponerande i press, radio, cd-spelare och television.
Mina döda vänner kring bilden från Deckarakademins möte, har alla givit mig dedicerade böcker, de skrivit. När helst jag vill, kan jag slå mig ner i min läsfåtölj och höra dem berätta med sin röst och sin naturliga andhämtning: Iwan, Jan, Patricia och Åke.