Av Eva F Dahlgren
Forum 2013
ISBN 978-91-37-13827-5, 324 sid
Det svenska samhällets syn på sina fattigaste undersåtar vid förra seklets början var i sanning grymt stenhård. Kvinnor som inte levde enligt normen sågs som parasiter och moralisk smitta. Eva F Dahlgren berättar i Fallna kvinnor om de hundratals kvinnor som skickades till Landskronas tvångsarbetsanstalt på 1920-talet för att fostras till dugliga samhällsmedborgare. Där tvingades de arbeta i citadellets fuktiga mörker utan att tillåtas tala högt med varandra eller ens hålla varandra i hand. Den som bröt mot reglerna bestraffades med placering i cell i det fruktade isoleringstornet Stora snurran.
Det är inte första gången Dahlgren uppmärksammar ”de undermåligas” situation. Hon debuterade 2002 med boken Farfar var rasbiolog och under forskningsarbetet för den hittade hon ett album från Rasbiologiska institutet som innehöll foton av nakna kvinnor. När hon senare inbjöds till Landskrona för en utställning med polisporträtt kände hon igen flera av dessa kvinnor och bestämde sig för att ta reda på vilka de var.
Resultatet blev en pjäs (Bara en berglärka) och dokumentärboken Fallna kvinnor. Deras brott var fattigdom som ledde till att de anklagades för lösdriveri och prostitution som 1920-talet ansågs ligga i generna. Socialstyrelsen stämplade majoriteten av dem som psykiskt abnorma. De blev byråkratiskt klassificerade i elva kategorier: berglärkor tillhörde bottenskiktet medan de som fick epitetet demimonder ansågs stå högst i rang.
Boken är skriven med tillbakahållet raseri, ömsom realistiskt faktabeskrivande, ömsom känslomässigt engagerande. Man blir gripen av innehållet.
LENA JEPPSON
Eva F Dahlgren. Foto Ola Kjelbye