Av Sture Bergwall
Forum, 2016
ISBN 978-91-37-14535-8, 578 sidor
Fallet Tomas Quick har upprört många. Hittills har det kommit ut närmare ett dussin böcker som både skildrat ”Sveriges värste seriemördare” som om Sture Bergwall verkligen var det och böcker som polemiserat mot denna inställning. Hur många tidnings- och tidskriftsartiklar som skrivits är oklart, det behövs säkert en miniräknare för att ta reda på det. Efter att Bergwall/Quick medan han satt på Säters rättspsykiatriska avdelning 36 erkänt omkring trettio mord inleddes en rad rättegångar och i åtta fall dömdes han för mord. Journalisten Hannes Råstam gjorde en tv-dokumentär om Bergwall där han tog tillbaka alla erkännanden, något som initierade en resningsprocess som pågick i fem år och till sist slog fast att Bergwall var oskyldig till brotten.
Nu har Sture Bergwall skrivit en nästan 600 sidor lång bok där han berättar om de svåra åren och försöker förklara varför han erkände mord han aldrig begått. Han talar om en vilsen ungdomstid där han hånades för sitt läspande, om hur han upptäckte att han var homosexuell, en läggning som då ansågs vara en botbar sjukdom. Botemedlet var insulinchocker som resulterade i koma. Han självmedicinerade med sniffning, alkohol och droger och detta eskalerade när hans första kärlek begick självmord. 1969 hade han fått arbete som vårdare på sjukhus och kom en dag dit berusad och försökte kyssa och smeka en inlagd pojke. Han upptäcks och blir dömd för övergrepp mot tre unga patienter. Nu ska han botas med en ny medicin mot sin homosexualitet, nämligen elchocker. Sexualiteten försvinner inte men han håller sig ifrån knark, blir kär igen och driver en kiosk tillsammans med älskaren. När han inte längre har råd att satsa på kiosken börjar Bergwall med narkotika igen och blir dessutom gisslantagande bankrånare, grips och hamnar på psyket på Säteranstalten. Det är där han börjar ty sig till terapeuterna och det är där han erkänner mord.
Trots att han nu är friad från dessa finns det en falang som fortfarande menar att han är skyldig. Bergwall kallar dessa människor för ”Quick-laget” och identifierar dem som åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, justitierådet Göran Lambertz, psykologen Sven Å Christianson och journalisten Gubb-Jan Stigson. Detta lag bearbetar fortfarande media för att skapa tvivel om de senare domarnas giltighet.
De vill inte erkänna att ålderspensionären Bergwall kan vara oskyldig, att hans bekännelser berodde på den återgestaltningsterapi (eller objektrelationsteorin, som den också kallas) som omhuldades på Säter och som tillsammans med det godis – narkotikapreparat av typ benzodiazepiner – han fick när han svarade rätt på polisens och terapeuternas frågor. Ytterligare belöningar kom efter brottsplatsvallningar som ansågs givande. Då bjöds både Bergwall, personal från Säter, poliser, åklagare och advokat på fina middagar.
Det är en omskakande om välskriven bok om åren på Säter (1991–2015), om de nio år han var seriemördaren Thomas Quick och hur han nu ser på de manipulativa poliser, åklagare och psykologer som lyckades få honom dömd. Det behövdes en journalist för att vända på den steken. Då hade seriemördarhysterin också nått utanför landets gränser, utredningen kostat miljoner och minst en sjö tömts på vatten för att utan framgång hitta bindande bevis.
KARL HJELM
Sture Bergwall medverkade på årets Bokmässa i Göteborg och talade om sin bok: http://www.dast.nu/artikel/sture-bergwall-ska-skriva-fler-bocker
Sture Bergwall. Foto Ola Rockberg