Av Martin Holmén
Albert Boniers förlag, 2016
ISBN 978-91-0-014559-0, inbunden 333 sidor
Legenden Harry Kvisten Kvist i storartad comeback!
Harry Kvist, som vi träffade i författarens debut Clinch förra året (då det var 1932) har nu år 1935 frigivts efter 18 månader på Långholmen (samma dag som Västerbron invigs och Harry hinner se när kung Gustaf V invigningstalar, även om han inte hör vad som sägs). En av hans första åtgärder som fri man är att ordna så han kan börja boxas igen, konditionen är på topp efter fängelsearbete och -mat. Och promotorns ord, den första meningen här, upprepar Harry genom hela boken. Fast vi som läsare undrar hur det ska gå, han blir ordentligt mörbultad och skadad under den vecka som följer.
Han ska inte bara börja boxas, han får också arbete hos sin hyresvärd, begravningsentreprenören Lundin som dessutom lovar hjälpa honom med kontantinsatsen så att han ska kunna bli tobakshandlare. Men det som uppfyller hans tankar mest är förhoppningen att efter en vecka få återförenas med den nya älskaren som han träffat på kåken.
En sak kommer dock emellan: hans väninna Beda, som haft tvättinrättningen i kvarteret, har, sägs det, mördats av sin efterblivne son som nu placerats på psyksjukhus. Det tror nu inte Harry, och inte heller pojkens halvsyster. De två ger sig ut på jakt efter sanningen, något som inte polisen uppskattar.
Alltså mer Stockholm noir, många tidsmarkörer, och miljöer på samhällets nedersta stegpinnar. Men moderniteten närmas, på gott och ont. Allt fler naziinfluenser ses men också det nya som Västerbron och Slussen.
Det är starkt, det är spännande och även om Harry fortfarande inte är den man helst vill ha som bästa vän eller utsättas för hans affärs- och förhörsmetoder är han en hel människa med goda och dåliga sidor.
Det ska bli en bok till om Harry, och även om man i noir-traditionen inte kan förvänta sig idel lyckliga slut vill jag gärna träffa honom igen. På bokens omslag står Leif GW Persson-citatet om Clinch: ”En fruktansvärt läsvärd bok”. Instämmer. Både läsvärd och fruktansvärd.
LEIF-RUNE STRANDELL
Martin Holmén. Foto Cato Lein