Av Dan Brown
Inferno 2013
Översatt av Peter Samuelsson och Lena Karlin
Inläst av Jonas Malmsjö
Bonnier Audio 2013
ISBN 878-91-7433-211-7, 17 CD (19,5 tim)
Vad ska man egentligen säga om Dan Brown? I denna bok är han kolportageförfattaren som låter sin hjälte, professorn i konsthistoria Robert Langdon, fly från inbillade och verkliga fiender genom italienska Florens mer kända turistattraktioner. Han och hans kvinnliga sällskap Sienna Brooks räddas via hemliga gångar och förklädnader. Brown är också den amerikanska motsvarigheten till Jan Mårtenson, med den skillnaden att Mårtenson är en betydligt bättre stilist och har förmågan att lägga in sina kulturhistoriska betraktelser på ställen i texten där de inte bromsar historien alltför mycket. Brown däremot bygger upp något som skall föreställa spänningsskapande för att när det är som värst sätta igång och förklara allt om en målning, en skulptur eller ett arkitektoniskt verk.
Det duger inte heller med ett alldagligt mysterium när Langdon är ute och härjar bland antikviteterna. I likhet med Ian Flemings hjälte James ”007” Bond är motståndaren antingen någon som söker världsherravälde eller en person, gärna galen vetenskapsman, som av någon anledning vill utplåna mänskligheten (jfr Sax Rohmer [pseud för Arthur Henry Sarsfield Ward, 1883–1959] där Fu Manchus gula fara hotade västvärlden). Fleming hade humor och distans till sig själv och sin superhjälte. Ibland låter Brown sin Langdon säga något ”humoristiskt” och genast inställer sig frågan vad som var så roligt.
Och hur kontemporärt är det att börja en bok med att hjälten är skottskadad och har minnesförlust?
I Da Vinci-koden dechiffrerade sig Langdon fram till en lösning på den heliga Graalen hemlighet och här knaprar han sig igenom olika kryptiska tecken och symboler i Dantes Den gudomliga komedin för att ständigt jagad frälsa världen. En sak är Brown bra på – han kan konstruera intriger och citera guideprogam. Tyvärr är hans förmåga att gestalta människor inte lika stor. Man känner inte för Langdon och de personer som kretsar kring honom och därför blir man inte heller särskilt upphetsad inför de dödliga svårigheter de ställs inför. Den spänning som borde uppstå slutar i pyspunka.
De flesta tycks vara överens om att Dan Browns romaner inte har med litteratur att göra, så jag ska inte orda mer om hans kvällstidningsprosa. Nu var jag kanske elak – mot kvällstidningarna. De är sparsammare med adjektiven.
Men jag irriterar mig på hans sätt att fuska. När logik saknas för att ordna ett sammanträffande löser han det genom att börja ett nytt kapitel (ett av många, många) där föreningen sker utan närmare förklaring. Här finns konsortier som genom att knäppa med fingrarna ordnar fram alla tänkbara kommunikationsmedel, eller legoknektar med för den delen. Ingenting är omöjligt för de mäktiga vare sig man befinner sig i Florens, Venedig eller Istanbul.
Bakgrunden till Browns berättelse är emellertid tänkvärd. Jorden är på väg mot en katastrof genom en ständigt växande befolkning som tär på planetens resurser. För lite drygt 100 år sedan levde 1,6 miljarder människor här – nu är vi mer än 7 miljarder och hela tiden blir vi fler. En av dessa människor heter Jonas Malmsjö och han har läst in denna långa bok på ett sätt som gör att jag absolut tycker att han förtjänar sitt arvode.
KJELL E. GENBERG