Av Lars Vasa Johansson
Forum, 2016
ISBN 978-91-37-14597-6, inbunden, 384 sidor
Feelgood-roman står det på baksidan. Fast inte av det vanliga slaget. Huvudpersonen, som berättar vad som händer, är inte den mest sympatiska person man kan tänka sig, ganska misslyckad trollkarl med uppträdanden mest på servicehus, stormarknader och liknande. Han gnäller och klagar på allt.
Men på en väg i Tivedenområdet krockar han med en röd manchestersoffa, och träffar en liten flicka som ber om hjälp att plocka sju sorters blommor för det är ju strax midsommar.
Trollkarlen Anton tycker verkligen inte att han har tid med sånt och fortsätter för att komma till bebyggelse och hjälp att bärga bilen.
Men kom ihåg, kära läsare, om ni är i Tiveden och en liten flicka mer om hjälp så gör det. Det kan vara ett oknytt, och som alla fantasyläsare vet så ska man hålla sig väl med sådana.
Anton blir dödsmärkt. Han kommer att råka ut för så många olyckor att han helst vill ta livet av sig.
Lyckligtvis träffar han på ett äldre par som förklarar vad som hänt och erbjuder sig att hjälpa honom. Skogens drottning Lortpackan (som har några egna korta sidor mellan kapitlen) kan förhandla med oknyttet och häva förbannelsen.
Anton, professionell (men inte så kommersiellt framgångsrik) trollkarl tror förstås inte så sådant skrock, och får snabbt ändå anpassa sig.
Jag gillar sådan här folkhemsfantasy. Jag älskar HsseåTages Äppelkriget bl a för den normalitet som ingår när man ska dansa fram älvor, och hur näcken gillar vatten (vattentunna får duga om man är långt från en fors). Det här är i samma stil, och även om feelgood-delen låter vänta på sig så känns det lugnt under läsningen av allt fler komplikationer att det kommer att ordna sig på slutet.
Författaren presenteras av förlaget som inblandad i grammisvinnande musik och guldbaggevinnande film, och har varit trummis i Pontus & Amerikanerna. Han är, som många ande debuterande spänningsförfattare, manusskribent till långfilmer och tv-serier. Och det märks: han kan skriva en lättläst och flytande prosa. Lyckligtvis har han, eller hans redaktör, haft det goda omdömet att se till att berättelsen inte svämmar över alla bräddar utan håller sig till anständigt romanformat, något som inte alltid varit fallet när manusförfattare får chansen att breda ut sig.
Ingen tung samtidslitteratur, men jag hoppas ändå att detta har verklighetsanknytning. Lite naturmagik skulle sitta bra i dessa tider, bara vi kan undvika Tårdryparen.
LEIF-RUNE STRANDELL
Lars Vasa Johansson. Foto Thron Ullberg