Krönika av JEAN BOLINDER
För ungefär två hundra år sedan var Sverige illa ute i Napoleons Europa. Vår danskfödde tronföljare dog och när hans bror skulle väljas till kronprins ville man veta vad Napoleon tyckte om saken. En löjtnant Karl Otto Mörner såg till att själv bli sändebud och företog sig så att 1810 fråga Napoleons general, marskalken Bernadotte om han skulle kunna tänka sig att byta religion och bli svensk tronföljare.
Bernadotte samtyckte och blev först kronprins och sedan kung under namnet Karl XIV Johan. Efter honom har följt en rad Bernadotter som svenska kungar: Oskar I, Karl XV, Oskar II, Gustav V, Gustav VI Adolf och nu Carl XVI Gustaf. Kungarnas makt har minskat och handlar numera mest om representation och ceremonier. De flesta svenskar är enligt opinionsmätningar ganska nöjda, men de finns de som förargar sig över “bristande jämlikhet”.
Förr var det straff på att angripa “majestätet”, men idag tycks det gå bra att skriva vilka lögner som helst om de kungliga. Eller ondgöra sig över rena bagateller. Kungen utpekades bl.a. som porrklubbsbesökare med en bild som sedan bedömdes som hopklippt! Ingen fick något straff för det. En prinsessa körde med bil i fel fil – något som hon sedan friades för. Det var tydligen en hovstallbil som kan följa samma regler som en taxi. Jag antar att så gott som alla frekventa bilister hamnar fel någon gång. Det brukar inte leda till något, men prinsessan fick dyrt sota i TV och tidningar.
I en tidning undrade en journalist “lite spetsigt … vilka övriga lagar prinsessan visar papper på att hon inte behöver ta hänsyn till?”. Sanningen är väl snarare den att en prinsessa inte är befriad från att lyda lagen, utan mer påpassad än vi andra. Hade jag hamnat i en bussfil hade det inte basunerats ut vare sig i TV eller stora tidningar.
När Jean Baptiste Bernadotte tackade ja till att hjälpa ett Sverige i nöd, tackade han också ja till att hans ättlingar skulle vara lovliga villebråd för journalister i en långt fjärran framtid.
När prinsessan gifte sig gjorde hon en makalös reklam för det tämligen okända, långt norrut belägna, konungariket Sverige. De många som var intresserade tittade i TV, de som inte gillade spektaklet kunde ägna sig åt annat. Men en av de stora kvällstidningarna skrev om detta bröllop, i vad en insändare sedan kallade, en “elak och förnedrande ton”.
Sedan försökte denna tidning sälja lösnummer på att brudgummen bytt jobb, något som hovet “dolde”. Ett magasin utlovade “Alla skandalerna på bröllopet”. När brudparet försökte fira sin smekmånad avskilt, kunde man naturligtvis läsa reportage om detta, liksom man publicerade parets äktenskapsförord!
När det inte fanns mera småaktigt att mjölka ur bröllopet, gav man sig på underhållet av Stenhammars slott. Då blev kungen så irriterad att han svor till och det blev en nyhet i sig. Löjlig journalistik!
Våra kvällstidningar spekulerar i folks genomusla smak och intresserar sig bara för negativa skriverier. Själv är jag måttligt intresserad av kungahuset, men jag tycker det är larvigt att utan anledning prata illa om dem. En gång träffade jag Gustav VI Adolf när jag var på lunch hos trädgårdsmästare Danielsson på Sofiero. Kungen gjorde i alla fall ett gott, intelligent och trevligt intryck. Vi pratade om hans praktfulla rhodedenronbuskar. Nu har vi några sådana i vår trädgård och har god nytta av vad gamle kungen berättade.
Det är ju oss svenskar som kungahuset representerar och vi har nytta av den reklam de ger oss ute i världen.
Apropå Stenhammars slott så bodde på sin tid Prins Vilhelm där. Han var författare, filmare, upptäcktsresande – kort sagt en kändis. I en närbelägen bokhandel var han stamkund. En dag betjänades han av en ny bokhandelsmedhjälpare som inte kände igen kunden.
– Var snäll och sänd de här böckerna till mig! sade prinsen.
– Vart då?
– Till Stenhammar!
– Men var bor herr Stenhammar?