Novell av SUNE E OLSSON
Författaren har skrivit en rad noveller i Dast (sök på kategorin Novell eller på författarens namn i sökrutan). Han skriver också recensioner och har gett ut två egna deckare, Granne med lyckan och Mordet i Risveden.
—————-
Vrålet ekade över hela kontoret. Visserligen Länskriminalens minsta enhet endast bemannad med en kriminalkommissarie och en kriminalinspektör, men de befann sig i olika rum.
Ett svagt ljud av gummisulor mot linoleum antyder att vrålet hörsammats.
– Jo?
– Svensson-Nynäs från rättsmedicin har ringt. Han påstår sig ha ett mordoffer på obduktionsbordet. Han fantiserar, det är en självspilling, en man som kastat sig framför tåget är inte spännande nog för honom.
– Jo.
– Men vi får åka dit verka intresserade.
– Jo då åk jag.
***
Fredag, snart lunch och inga aktuella spaningsmord, enhetens specialitet, innebar att Kommissarie Örn skulle ge sig iväg till sitt lantställe och komma tillbaka först måndag. Sent på förmiddagen.
Annalena gick direkt till hissen och åkte ner till garaget. Hon körde ut på Skånegatan och tog sig i hög fart till Rättsmedicinska på Medicinareberget. Hon parkerade regelvidrigt på gatan utanför och gick in på avdelningen i förhoppning att snart vara ute igen. Hade kommissarien bestämt att obducenten fantiserade gick det inte att komma tillbaka med annat än fantasier.
I den ljusa och starkt upplysta obduktionssalen stod Birger Svensson-Nynäs lutad över en kropp på ett rostfritt bord med uppsamlingskanaler för blod och kroppsvätskor.
– Jo hej.
– Hej, svarade obducenten och tittade upp.
Framför honom stod en attraktiv, lång, blond kvinna klädd i vit skyddsrock och med blå plasttossor över skorna. Hennes figur var slank utan att vara mager. Hon gav intryck av fysisk styrka utan att vara bredaxlad och biffig. Hennes blå ögon såg ärliga och intresserade ut men skimrade också av värme och vänlighet. Ögonen speglade intelligens.
– Är det hela kroppen?
– Vi tror det. Den är massakrerad. Vi får pussla ihop den av flera delar.
– Mord?
– Jag har nyss konstaterat det. Se här, obducenten vände på en stor kroppsdel. Här har vi bålen som klarat sig relativ bra. Bröstkorgen är intryckt men ryggen är nästan oskadd. Han vänder upp bålens baksida.
– Titta här. Ett tunt snitt genom huden som fortsätter genom ryggen. De flesta skadorna består av krosskador. Men förutom den här skadan finns inga skär eller stickskador.
– Jo, räcker det?
– Nej. Men titta här. Han höll fram en blodig klump framför henne.
– Det här är hjärtmuskeln. Ser du här, han stack in en smal tång i klumpen och tvingar isär skänklarna. Framför Annalena Lisens ögon öppnade sig en kanal genom hjärtat.
– Jag har tagit mått på såret. Det är tre centimeter brett. Hjärtat sitter vänt så här framför ryggen på ungefär samma avstånd som nu. Sticksåret passar. Mördaren har stuckit offret med en dubbeleggad kniv genom ryggen och in i hjärtat. Kniven är 3-4 cm bred och mer än 12 cm lång. Kan vara en bajonett av formen att döma. Med stor säkerhet kommer jag att hitta märken på revbenen också.
– Hur kom du på det?
– Vid obduktionen fann jag en massiv inre blödning runt hjärtat och i lungorna. En sådan blodansamling stämmer inte med krosskadorna från kollisionen med tåget. Dessutom var de flesta ansiktsskadorna missfärgade. De var minst en timma gamla av färgen att döma. Offret har misshandlats och mördats. Kanske bara en kort stund innan det kastades framför tåget. Det är vad jag kommer att skriva i min rapport.
– Jo, vi får utreda då.
***
Annalena Lisen körde söderut med blåljusslungan på taket. Hon hade aldrig varit på polisstationen i Kungsbacka förr men hittade dit och svängde in på parkeringen framför polishuset.
På kriminalroteln tog vakthavande fram rapporten som poliserna på plats skrev efter tågolyckan. Han skrev ut ett exemplar till Annalena.
– Självmord, konstaterar han. Vi har identifierat mannen, han heter Berg, Samuel. Bor, bodde, i Kungsbacka, känd homosexuell som igår var på en bögfest i stan. Han lämnade festen ensam. Inom en timma från det han lämnat festen kastade han sig framför tåget vid en tunnel söder om Fjärås. Lokföraren såg honom hoppa men hade ingen chans att stanna. Kroppen släpades med under lokomotivet genom hela tunneln och ytterligare en kilometer innan man fick stopp. Ett tungt godståg är inte lätt att få stopp på.
– Hur kom han dit? Stod hans bil kvar på platsen?
– Nej, vi vet inte, kanske liftade han med någon?
– Såg lokföraren att Berg hoppade?
– Han har sagt så men förhöret med honom var bara ett kort samtal i förbigående. Han fördes till Varbergs Sjukhus. Chockad.
– Vem skrev rapporten?
– Fredriksson, en förste polisassistent.
– Tjänstgör han nu?
– Skall se.
Vakthavande sökte i datorn på bordet och kom tillbaka.
– Han och hans kollega går på om två timmar.
– Be dem ringa, säger Annalena Lisen och lämnar sitt kort till vakthavande.
***
Efter besöket körde hon söderut och letade sig på småvägar fram till tågtunneln där offret påträffats. Hon ställde bilen på planen utanför ett grönmålat förråd och gick sista biten till tunneln. Efter att ha synat bergväggen ovanför tunnelmynningen gick hon runt i området och orienterade sig. Fredriksson ringde när han gått på sitt skift.
– Jobbar du kväll, frågar Annalena.
– Är det något du vill ha hjälp med?
– Var du med på olycksplatsen vid Fjärås?
– Jag var först på olycksplatsen i onsdags kväll.
– Kan du komma till Fjärås? Jag står vid de där grönmålade husen före tunneln.
– Vi kommer direkt. Än är det lugnt och stilla så vi hinner gott.
Annalena Lisen kopplade från samtalet. Efter någon minut lyfte hon telefonen på nytt i ett kortfattat samtal.
Polisbilen svängde in på grusplanen och stannade bredvid Annalena Lisens civila bil. Hon gick rakt på sak och ställde frågor till polismännen:
– Tog ni upp vittnesmål?
– Ja men bara av lokföraren, det fanns inga fler vittnen.
– Var ni uppe på berget ovanför tunneln?
– Nej, vad skulle jag hitta där, ett självmordsbrev kanske?
– Jo kanske.
– Lokföraren såg honom hoppa och det köpte jag.
– Meddelade du Bergs anhöriga?
– Nej det sköttes från huset. Men varför tar du upp ett självmord?
– Mannen var redan död när han hoppade.
– Det går väl inte.
– Just det.
– Du menar att han inte hoppade själv? Fredriksson såg från Annalena Lisen till sin kollega.
– Han fick hjälp, jo.
Leif Fredriksson och kollegan Gösta Karlsson såg skuldmedvetna och bekymrade ut. Annalena trodde sig kunna läsa deras tankar och ville tala om att varken hon eller någon annan kunde klandra dem för dåligt utfört arbete. Men en förklaring krävde för många ord. Hon teg.
– Inte ert fel. Ni såg inga personer eller bilar i omgivningen?
– Nej, bara behörig personal från SJ och Räddningstjänsten som kom efter larmet om olyckan.
– Ni hörde inte med folk runt omkring?
– Nej. Kanske vi skulle.
– Jo kanske men inte för sent nu.
– Vill du vi skall höra med dem som bor längs vägarna här?
– Jo. Kanske en mil eller två från här.
På sitt korthuggna sätt förklarade Annalena för sina yngre kollegor vilka frågor hon vill ha svar på och vilka iakttagelser som kunde vara värdefulla.
***
Den blåvita patrullbilen försvann över krönet på vägen samtidigt som en mörkblå skåpbil kom till platsen. Annalena Lisen förklarar vad hon vill ha hjälp med och de två teknikerna tog sig upp på berget ovanför tunneln. Annalena Lisen återvände till sitt kontorsrum på polishuset i Göteborg. Hon sneglade på vägen in efter den välklädde, rent av snobbigt klädde, kommissarien på Länskriminalens spaningsrotel. Hon kan för sitt liv aldrig komma ihåg vad den överordnade kollegan hette.
– Var det Sommar? Nej, jo Vår …
***
Följande dag kom teknikerna till Annalena Lisen med iakttagelser från Fjärås.
– Vi fann en nytrampad stig upp på berget, redovisade en av dem, som nyss trampats upp av flera människor. Vi säkrade spår av fyra personer.
– Staketet som skall skydda för stupet ner på spåren var sönderklippt, fyllde kollegan i. Den som klippt sönder staketet glömde avbitare. Den kan bära på fingeravtryck, kanske DNA.
– Där fanns också avtryck efter en kropp som legat på marken. Dessutom fanns det en blodfläck. Liten för all del men tillräcklig för ett DNA-test. Att det var den där Bergs blod vi fann är ganska så troligt. Du får vår rapport utskriven i början av nästa vecka. Sannolikt har vi blodanalysen klar då också.
– Jo, men tack då.
Telefonen ringde innan teknikerna hunnit stänga dörren efter sig.
– Kommissarie Persson, jag ringer från Halmstadspolisen. Håller du i en utredning i vårt distrikt?
– Jo.
– Hur kommer det sig?
– Vet inte, det blev så. – Vore det inte lämpligt att du informerade oss?
– Jo. Passar det i morgon?
– Kan du lämna allt material redan i morgon?
– Jo, de mesta, det jag har själv.
– Vet du vem gärningsmannen är?
– Nej.
– Är du alltid lika talträngd? Eller är det bara när du pratar med överordnade.
– Alltid, jo.
– En av mina spanare ringer dig om tid och plats. Han heter Lasse Avredd.
– Jo.
Med en suck la hon på luren men lyfte den omedelbart på nytt. Hon bytte ett par ord med en kollega i Kungsbacka som lovade återkomma fortast möjligt.
***
Två timmar senare körde Annalena Lisen förbi Kungsbacka på motorvägen. Svängde av vid Fjärås men fortsatte förbi avfarten till tunneln och valde den gamla kustvägen till Åsa. Hon parkerade utanför en vägkrog och gick in. Efter en snabb titt på menyn beställer hon en biffstek med lök.
Annalena dröjde sig kvar efter maten. Drack kaffe och påtår under tiden hon oavvänt såg på trafiken som passerade utanför fönstret. Slutligen lämnade hon restaurangen. Hon lät bilen stå och promenerade en bit söderut, gick över järnvägen och in på en smal grusväg som hon följde en bit.
Kanske fyra kilometer utanför samhället, vid vägens slut, låg en gård. Hon vände och gick tillbaka efter en flyktig blick på tre bilar som parkerats utanför mangårdsbyggnaden.
På väg tillbaka till Göteborg ringde mobiltelefonen. Kollegan från Halmstad vill veta när de kunde träffas.
– En död bög, skall det vara ett fall att bråka om, frågade han, och gärningsmannen är inte känd?
Annalena hörde kollegan sucka i telefonen och förstod att han inte tänkte lägga den minsta energi på att lösa fallet.
Följande dag samlade Annalena Lisen ihop ärendet i en mapp och tog med sig till mötet med Avredd. På vägen stannade hon i utkanten av Kungsbacka. Vägen gick mellan ett bostadsområde och ett område med industrier. Hon gick ur bilen och sökte sig ut på ett grönområde utanför hyreshusen. Bakom en kulle märkte hon att gräset ruggats upp. Uppsparkade tuvor låg spridda på ett område.
Två nya samtal, ett kort som resulterar i att den mörkblå skåpbilen med teknikerna kom på plats och ett längre med anvisning av vägval.
***
Avredd och Annalena Lisen sammanstrålade på samma servering som Annalena ätit på dagen innan. Hon var ute i god tid och hade ätit en pytt i panna och satt med en kopp kaffe framför sig när Avredd kom. Han hälsade på henne på sin väg mot disken där han beställde lunch. Vid bordet räckte Annalena över mappen som han la åt sidan utan att ta del av innehållet.
– Osäkert om det är mord och okänd gärningsman i så fall, muttrade han.
– Jo, än så länge, frågor?
– Nej. Jag skall bara äta sedan kör jag tillbaka. Förstår inte varför jag skulle åka upp från Halmstad för detta? Vi har ju ett postverk.
Annalenas telefon ringde. Hon lyssnade en halv minut, tackade och la på. Ringde själv ett samtal om möjligt kortare än det förra.
– Vi skall gripa gärningsmännen nu. Vill du följa med?
– Men jag ska ju äta nu?
Annalena svarade inte. Hon satt sig i sin bil och körde samma väg som vid gårdagens promenad. I backspegeln såg hon Avredd springa ut från restaurangen och till sin bil. Han följde henne. Hon log och såg för sitt inre hans tallrik med entrecote och pommes frittes som stod kvar oäten på bordet.
***
De tre bilarna stod parkerade som dagen innan. Annalena Lisen parkerade sitt fordon så att det blockerar utfarten.
– Baksidan, ropar hon till kollegan från Halmstad.
Utan att knacka sparkade hon upp dörren till huset och störtade in med sitt vapen i färdigställning. I husets stora kök satt fyra män och drack pilsner. Samtliga hade rakade hjässor och var klädda i snarlika påsiga byxor och kängor.
– Sitt stilla! Finns det några fler i huset?
Hon fick inget svar. Männen satt med gapande munnar och stirrade på henne. Mållösa.
Tjutet från en siren annonserade att Fredriksson och Karlsson anlänt. De gick lugnt in i köket.
– Jo.
– Transport är på väg.
– Bra. En man från Halmstad står posterad på baksidan. Glöm honom när ni åker.
***
På måndag förmiddag satt Annalena Lisen vid sitt skrivbord när Kommissarien anlände.
– Kaffe, muttrade han surt.
– Jo.
Ett par minuter senare bar hon in två kaffemuggar och ett fat flottyrringar till sin chef och satte sig vid soffbordet i hans rum.
– Har helgen varit lugn?
– Lite småtråkigt och händelselös kanske.
– På tiden du skaffar en karl som håller dig sysselsatt.
– Jo, men kanske tar min sambo illa upp om jag träffar en man.
– Jaså, är du sambo? Vad heter han?
– Pia.
– Jaha. Vad hade obducenten att berätta i fredags?
– Mest en rolig historia, jag konstaterade att kroppen var odöd när den hamnade under tåget. Dessutom hände det inom Hallands Polisdistrikt så jag har lämnat över fallet till dem.
– Jaha, vad var det jag sa. Bra jobbat Annalena, vad har vi på gång idag då?