Av Tore Rem
Knut Hamsun. Reisen till Hitler, 2014
Översatt av Ulrika Junker Miranda
Atlantis Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-73538237, 400 sidor
Jag läste om Knut Hamsuns Markens gröda, den version som Bra Böcker gav ut 1977, 60 år efter första utgåvan. Det är en riktigt givande berättelse om en mans stretande för överlevnad på karg jord i norsk ödemark. Texten ger inte läsaren någon anledning att klistra nazistiska sympatier på författaren. Snarare då miljöpartistiska. Visst finns nedsättande ord för färgade, samer och människor med ”fel” religion, men sådana användes i början av förrförra seklet och under den ännu tidigare tid när boken utspelas.
I översättaren Eva Seebergs förord finns emellertid en passus som anknyter till Tore Rems biografiska berättelse om Hamsun: ”Tyvärr är det också ett historiskt faktum att Hamsun skrev olämpliga artiklar i olämpliga tidningar under kriget – men det är också ett historiskt faktum att han mitt under brinnande krig själv reste till Tyskland, till ett möte med Hitler, i avsikt att tala honom till rätta!”
Rem berättar ingående om Hamsuns förhållande till Tyskland, som han sympatiserade med redan under första världskriget, nazismen och den politik beträffande Norge som ledde till det rätt dramatiska mötet mellan den 83-årige Knut Hamsun och Adolf Hitler lördagen den 26 juni 1943 i Führerns högkvarter Berghof. Men det var inget övergripande tillrättavisande som Hamsun hade på hjärtat utan snarade detaljer om ockupationsmaktens och i synnerhet rikskommissarie Josef Terbovens sätt att styra Norge, som han menade var till men för Tysklands sak. Detta blev sagt efter att Hamsun försäkrat Hitler om trohet, men att någon opponerade sig (dock mildrat av översättaren) mot den tyske ledaren kunde Führern inte tolerera så han skällde ut Hamsun som lämnades gråtande kvar när Hitler lämnade rummet.
Det finns mycket sagt och skrivet om Knut Hamsun, inte minst i Norge, och Rem har utnyttjat allt källmaterial tillfullo. Vi får veta det mesta om den till synes ödmjuke författaren som efterhand, inte minst efter att ha fått Nobelpriset i litteratur för Markens gröda 1920, blev alltmer medveten om sin storhet och sitt varumärke. Så till den grad att han att han inte tillät andra att bära sitt efternamn och till och med såg till att de som hade namn efter hans gård Hamarøy fråntogs detta.
Hamsun avskydde mycket: demokrati, materialism, kommunism, industrialism och inte minst England vars arroganta överklass han verkligen hatade. Tyskland var enligt honom Europas värn mot detta Storbritannien och därför försvarade han med näbbar och klor nazismen och den tyska ockupationen av Norge i mängder av tidningsartiklar och Rem går dessutom emot en del av norsk historieskrivning genom att ha hittat bevis för att Hamsun ansökte om medlemskap i Vidkun Quislings parti Nasjonal samling.
Men vi får veta mycket om Hamsun innan detta inträffade. Han föddes som Knud Pedersen den 4 augusti 1859 i Gudbrandsdalen och fick sitt genombrott som författare med romanen Svält (Sult) 1890 – en bok som han själv inte ville kalla en roman. Trots initiala svårigheter att bli författare skrev han över 20 romaner, en diktsamling, noveller, pjäser, reseskildringar, essäer och debattartiklar under sju decennier. Som relativt ung bosatte han sig i USA vid två tillfällen för att 1888 flytta till Köpenhamn där han anonymt lät publicera ett avsnitt ur den självbiografiska Svält, om en icke etablerad författares hårda och hungrande villkor, något som blev kraftigt uppmärksammat. Han blev ännu mer berömd genom att offentligt angripa litterära storheter som Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson.
Hans förtjusning i tysk kultur som eskalerade till att omfatta även den nazistiska ideologin gjorde att han skänkte sin nobelprismedalj till Hitlers främste PR-man Josef Goebbels. Efter kriget sågs han som landsförrädare men till skillnad från Vidkun Quisling slapp han avrättas. I stället spärrades han för en tid in på sinnessjukhus och ådömdes så höga böter att han i princip förlorade allt han ägde. I sitt sista verk, den självbiografiska På igenvuxna stigar (Paa gjengrodde Stier 1949), försöker han förklara och försvara sitt ställningstagande för nazismen.
Tore Rem har skrivit en utmärkt politisk författarbiografi som visar att en utmärkt skribent inte behöver vara en god människa. Knut Hamsun var en skitstövel, men en fascinerande sådan. Boken Knut Hamsun och resan till Hitler erhöll 2014 Norska kritikerpriset för bästa fackbok. Rem är professor i engelsk litteratur vid Oslo Universitet och har tidigare gett ut biografier över författare som Alexander Kielland, Charles Dickens, Henrik Ibsen och Jens Bjørneboe.
KJELL E. GENBERG