Av Anna Åhlund
Kartago förlag, 2015
ISBN9789175151069, 90 sidor
Föreställ dig någon som pratar i telefon jättelänge. Under tiden tar den ena samtalspartern fram ett skissblock och börjar klottra i det. Resultatet är bild efter bild av fula figurer med snippor. Bara snippor. Och halvfyndig text. Sida upp och sida ner med snippor. Utan något egentligt sammanhang eller slutsats. Det är så En snippa om dagen känns.
Okej, jag förstår alldeles utmärkt att poängen med den här serien är att belysa kvinnors generella osynliggörande (och lesbiskas också verkar det som) genom att skapa en “snippositiv” bok som kvinnor och flickor kan läsa och känna att deras könsorgan är deras och att de är bra att ha. Fast det ändrar inte min uppfattning om att boken känns helt poänglös.
Såvida Anna inte hoppas att genom att rita något så “provocerande” som snippor ska ge henne ett fint betyg hos någon konstkurs eller feminister i allmänhet. Min kritik är inte att jag blir provocerad av att se så många snippor för det blir jag inte. Bara likgiltig och uttråkad.
Jag är helt för serier som belyser genusproblem. Jag tyckte mycket om Liv Strömquists Kunskapens frukt för att den lärde mig något om kvinnohistoria jag inte kände till. Den här serien känns mest som ett slagträ mot någon diffus halmgubbe-åsikt att “snoppar är fint men snippor är fult”. Ett slagträ som presenteras några årtionden för sent för att bidra något till den nuvarande genusdebatten. Vissa unkna åsikter som en gång var allrådande har faktiskt förpassats till historiens sophög. Det är med andra ord meningslöst att dra upp ett argument få numera säger emot.
JOHANNES GENBERG
Anna Åhlund. Foto Gabriel Liljevall