Av Kalle Holmqvist
Murbruk Förlag, 2015
ISBN 978-91-981925-2-0, 182 sidor
Kalle Holmqvist är en mycket ideologisk författare. Eftersom jag upplevt honom som en Chavez- och Castrokramare började jag läsa denna bok med viss skepsis och i början av Fred med Norge såg jag vissa glidningar i texten (för att inte tala om skymford gentemot hans politiska motståndare) som gav mig vatten på min kvarn. Men en bit in i den ganska korta reportageboken kom jag att något ändra mening.
Det är en, om man bortser från ideologiska grymtningar, ärlig och rätt sannfärdig berättelse om tiden i slutet av 1800-talet då Norge började visa tecken på att vilja lämna den efter kriget med Danmark 1814 påtvingade unionen med Sverige, något som sedan blev verklighet 1905. Denna strävan gillades inte av det svenska etablissemanget och det mullrades om att krig var nödvändigt för att fosterlandet inte skulle tappa ansiktet.
Motståndare till dessa tankar hittade man hos vänstern, i synnerhet Socialdemokraterna och deras två ungdomsförbund. Dessa ville två saker: att Norge skulle slippa unionen och att det inte skulle bli krig. Fred med Norge blev en spridd paroll. Kalle Holmqvist har läst tidens tidningar och forskat i Arbetarrörelsens arkiv och ger en bakgrund till det händelseförlopp som ledde till den fredliga uppgörelsen 1905.
Demokratifrågan var viktig för den svenska oppositionen som dessutom menade att man i Norge hunnit längre i demokratiskt hänseende än i Sverige. Motståndet från kung Karl XIV Johan (den förste Bernadotten på tronen) och etablissemanget var betydande. Att förlora Norge skulle bli ytterligare en skymf efter förlusten av Finland 1809. Den norska inställningen till rösträtten var också irriterande för den konservativa svenska riksdagen och regeringen.
Holmqvist berättar utförligt – kanske lite väl utförligt – om de olika socialdemokratiska organisationernas principiella åsikter och hur de kom att ställas mot varande. Det är naturligtvis relevant men man får vid läsningen en känsla av att hamna utanför det egentliga ämnet.
Man kan på sätt och vis förstå kungahusets och regeringens oro. Inom vänstern och bland de fattiga massorna ekade talet om revolution allt högljuddare, både i Sverige och stora delar av Europa. Strejkhot och strejker blev allt vanligare. Från samma håll kom också varningar till militären (där den nya värnpliktsarmén inte var att lita på, utan kunde ge sig till att sjunga Arbetets söner och Ja, vi elsker inför officerarna) att om det kom till krigshandlingar kunde kulor lika gärna komma bakifrån som framifrån. Det var i sanning en omvälvande tid.
Kalle Holmqvist skriver regelbundet på Aftonbladets kultursida och är en av grundarna till Murbruk Förlag.
KJELL E. GENBERG
Kalle Holmqvist. Foto Anders Härnqvist